Jag och min vän i en fallfärdig taxi i Kairo: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan

Utrikeskrönikan fredag 12 april 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Här är Kairo, fredag, den tredje dagen på Eid el Fitr när min svensk-egyptiske vän Magdi ropar:
– Hallå doktor Uddén, hjälp mig bota min nostalgi.
Ja, han kallar mig ”doktor Uddén” när han tycker att jag försummat hans mentala välbefinnande.
Varför måste den botas, undrar jag, som just njutit av en gata full av nostalgiska minnen – i det där gathörnet brukade jag stanna och kräkas när jag var gravid. Och där är slaktaren som lyfte upp min tvååring på huggkubben så att han fick sina knubbiga små mjälla ben nedstänkta av oxblod, och där är gamla televerket där en chef försökte föra mig bakom ljuset. Men jäklar, jag glömmer aldrig hur blixtsnabbt jag sa till honom: ”matlabbisnish el aemma”, som ordagrant betyder: försök inte vira turbanen runt mitt huvud, hördu – det vill säga, åh nej, mig lurar du inte.
– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi?, svarade jag, som i dagens bistra verklighet just besökt ett sjukhus där jag träffat 16 spädbarn från Gaza. Alla hade transporterats till Egypten i kuvöser, hälften av dem hade bara ett plastarmband med moderns namn runt handleden, inga anhöriga verkade vara vid liv.
Och så fanns där treårige Ahmed som förlorat hela sin familj i ett bombanfall i Gaza, han låg i en säng med två amputerade ben och när han frågade var är mina ben, svarade läkaren: vi har skickat dem på reparation, du får tillbaks dem sen.
– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi, det gör inget om du tycker att det var bättre förr, sa jag till Magdi och följde med honom till hans barndomskvarter där mormor haft en symaskin.
– Fick du ny skjorta, fluga och väst till Eid el Fitr Magdi?
Han var just på väg att framkalla ljudet av mormors symaskin när alla tankar överröstades av ett bröllop i gränden, unga män dansade med knivar för att imponera på de kvinnliga bröllopsgästerna i Kairos outtröttliga ljudkarusell som sällan låter någon nostalgi gripa tag om själen.
Så vad är det du vill bota? undrade jag medan jag själv fastnat i malliga minnen av de tillfällen då jag funnit den rätta träffsäkerheten, som när en funktionär från ett arabiskt informationsministerium sa åt mig att ingen annan journalist uppfört sig så illa och jag blixtsnabbt svarade: åh nej inte jag, vi som dyrkar dammet på era skor, ”ehna khaddamin turab gazmetak”.
Magdi och jag satte oss i en fallfärdig taxi som hostade sig fram genom Kairo och apropå nostalgi undrade jag om han försonats med sin gamle vän Ahmed.
– Jag vill inte höra talas om honom, sa Magdi och lämnade bilen.
Taxichauffören som hört allt och sa att han var 80 år gammal, erbjöd både sina tjänster som samtalsterapeut och rådgivare kring hur jag borde medla mellan Ahmed och Magdi, men sen gav han upp och sa:
– De där två kommer aldrig att bli två rumpor i samma kalsong, ”tezeen fi libas”.
Det vill säga, samma andas bar. Nä, men min nostalgi inför gamla egyptiska talesätt är evig.
Cecilia Uddén, Kairo
[e-mail]